Helgen har gått och även om jag inte har gjort något speciellt så har jag ändå fått syn på saker. Och ännu en gång blir jag besviken på människor men också mig själv. Varför ska det vara så svårt att säga vad man vill och inte behöver spela massa spel. Alla spelar spel. Både tjejer och killar. Vänner och förhållande. Jag undrar verkligen varför. Jag tycker inte om att behöva bli besviken och jag tycker verkligen inte om att bli lekt med. Jag har blivit det en gång för mycket och vill inte bli det igen. Men ändå så dras jag in i spelet igen. I onsdags på studentfesten kom spelet tillbaka. Och ännu en gång visste jag inte hur jag skulle bete mig. Slutade inte så som jag hade trott och leken var igång som den har vart flera gånger. 

 

Efter studentfesten så kom fredagen och helgen. Denna helg gjorde jag inte speciellt men ändå så kryper jobba saker in i vardagen. Jag sätter mig i positioner jag inte vill hamna i och tillsist gjorde jag det som jag inte vill göra. Jag ger efter och visar att jag vill prata och umgås med de som spelar. Påminnelser av vad alla göra och vilka de pratar med osv. Något av det jobbigaste som finns är att behöver kolla på det. Man känner sig så liten i gemförelse med alla andra. Alla andra som är bättre, roligare, finare och bara helt enkelt bättre. Man drar ner sig själv så långt ner. Fast vi inte borde göra det. Då det är vi som är de där fina, roliga och bra personerna. Både killar och tjejer. Men känslan som kommer smygandes när man ser att den man vill ska vilja prata med just dig, pratar med någon annan. Då kommer man långt ner. 

 

Jag blir irriterad på sånt här. Men främst på mig själv. Att jag inte kan se förbi det som gör mig illa i slutändan. Jag har blivit bättre däremot. Att ta hand om mig och mina känslor bättre. Fast vi är alla mänskliga och var och varannan dag känner jag i magen, att det inte är bra. Jag behöver ändra på det här. Och det bästa sättet vore nog att sluta använda min mobil så mycket. Sluta kolla in alla medier som gör att man ser det man inte vill se. Jag ska börja tänka mig för. Det ska bli mitt nya motto. Men nu ska jag först gå och äta med min fina vän Anna som har vart sjuk i en hel vecka. Mycket att prata om och ta igen. Hon kan det där med att hjälpa mig. Bra vän helt enkelt. Pusshej!