Att vara ledsen är aldrig några känslor jag vill få fram. Men när man jag väl sitter där i min säng, en tjock filt om mig, alldeles för många tankar i huvudet, kan jag inte låta bli att känna att jag vill gråta. Det är inget fel på mitt liv. Jaf har fina vänner, den bäst familjen och snart tar jag studenten. Som kommer vara ett minne för livet. Fast jag kan inte låta bli att känna mig ensam vissa stunder. Jag längtar så mycket till praktiken är slut. Så jag slipper ha sån ångest varje gång jag måste gå upp för att veta att jag snart kommer behöva åka till stockholm och måste sitta där i fem dagar. Fem dagar som känns som fem år. Tiden går så långsamt och jag blir allt mer och mer deprimerad. När jag blir deprimerad går det över till att jag blir ledsen istället. Jag blir tjurig mot min familj, jag blir arg på mig själv och till sist blir jag ledsen. Jag vill kedja fast mig i min säng tillsammans med musik och aldrig lämna den. Inte de närmaste två veckorna i alla fall. Jag är snorig och är hängig hela tiden. Två veckor gå sakta, väldigt sakta. 

 

När jag kommer tillbaka till skolan väntar nationella prov i engelska och svenska. Jag är inte duktig på svenska. Jag kan inte skriva formunellt. Jag skriver i pratfrom. Tveksamt om jag ens kommer klara nationella svenska 3. Engelska är kul. Jag älskar att prata engelska, men då det kommer till gramatiken i engelska är jag lite vinglig. Vet inte hur det kommer gå. När jag kommer tillbaka till skolan är det bara några dagar kvar tills Carro åker till USA. Jag kan inte vara mer avundsjuk än vad jag redan är. Och jag kan inte vara mer ledsen över att hon ska åka iväg och det betyder att jag inte kommer kunna prata med henne som förut. Att kunna dela det som den senaste tiden har gjort att jag är nere. Att peroner tycker illa om mig och pratar illa om mig. Personer som jag verkligen inte vill ska göra det. Personer som jag ser dagligen och som jag tycker om att umgås med. Att jag sitter med tårar i ögonen för jag inte tycker om det här. Något av det. Det tyger ner mig, väldigt mycket.. det finns så mycket som flyger runt i mitt huvud just nu. Jag saknar att prata med Nicke. Vill prata med han. Tyvärr så finns det saker som var viktigar. Att alltid vara nummer två har blivit min grej bland killar. I alla fall bland vissa. 

 

Klockan är kvart över sex och det innebär att tiden går fort och snart måste jag ta tåget till stockholm igen. Jag måste packa resväskan för en vecka. Ska ta med mig badkläder så jag kan bada på bosön. Något som jag inte har gjort på ett tag. Jag vill också gå på bio, American hustler. Med Jennifer lawrence. Så duktig skådespelare och en sån härlig peronlighet. En sådan tjej jag ser upp till. Mitt hår är inte fint längre. Efter att jag färgade det för några dagar sen har mina toppar blivit förstörda.Vilket betyder att jag måste ringa och beställa klipptid och klippa av rätt mycket. Jag som började få lite långt hår. Det tog inte lång tid innan det förändrades hah. Jag är inte nöjd över mig själv. Jag ser mig själv som äcklig vissa stunder. När jag behöver se på min kropp. Inte hur min vikt är utan hur min hud ser ut. Blir äcklad av mig själv. Men förhoppningsvis så förändras lite av det veckan efter praktiken. Då jag tar ett steg som jag har velat gjort sen jag var liten. NAB hälsocenter ska hjälpa mig att förhoppningsvis tycka mer om mig själv och min kropp. Den lättnaden skulle vara så behaglig just nu. 

 

Jag är trött efter en hel helgs arbete så ska inte säga mycket mer. Ska spela sims och försöka bli av med ångesten. Vi får hoppas på det bästa. Hare fint, hejsvejs!